Vänskapen

Idag. Jag har nyss börjat ett nytt kapitel i mitt liv och landat i gymnasiets händer. Här ska jag tillbringa de tre restrerande åren av mitt liv på dagarna. Människorna på skolan och i klassen är nya nästan allesammans och vänskapen växer långsamt fram. Allt är lite skört så här i början, det är alltid lika dant när det är någonting nytt. Allting och alla är lite skört att röra på, man vill testa på varandra innan man börjar klämma riktigt på det.

Det är fredag eftermiddag och det är lunchdags. Jag sitter med fem nya klasskompisar och orden i våra munnar varvas med kladdiga tacobröd som äts bit för bit. Vi nämner att den röda såsen inte smakar som den röda tacosåsen brukar göra. Alla håller med. Vi byter ämne och hör med varandra om vad man ska ha på finmiddagen som vi ska på med alla nya ettor på vår skola om en vecka.

 

Allt är så skört i början. Det har gått tre veckor. Man nosar lite på varandra. Man känner lite mjukt. Men inte mer. Man går inte in för mycket på närkanten. Man vill inte förstöra någonting så här i början, man vill inte att repet ska gå av för då är det svårare att sedan bygga vidare. 

Vi är alla olika, men en sak har vi nog alla gemensamt. Som jag förklarade idag för min samhällslärare i en inlämningsuppgift; Vänskap är som ett rep. Ett rep (tänk: vänskapens tidslinje) som består av olika snören (tänk: olika perioder i tidslinjen) som ska bindas samman till ett enda långt. Tänk att varje snöre i repet är lika långa. För att binda samman repet måste man knyta snörena ihop med varandra. Vid varje knut börjar någonting nytt och man kommer in i en ny "nivå" som kompisar i sin relation. Går snöret av i början blir det svårt att få till de där snygga knutarna och repet blir inte riktigt snyggt - inte heller resten av tidslinjen av vänskapen. Därför är det i början allt är som mest skört. Man vill ha en bra grund att bygga på.