Jag känner hans hand på mitt lår. Hans andedräkt luktar tuggummi och just den här sorten av tuggummi kommer jag alltid minnas av den anledningen att han alltid tuggar på det. Varje gång jag ser det i affären kommer jag att tänka på honom. Jag tittar ut genom fönstret. Där slår vattnet mot rutorna och här inne sitter vi i tv-soffan. När jag åter vänder huvudet åt hans håll kan jag inte annat än att beundra hans profil, den är så vacker. Första kärleken.

Visst är det väl underbart hur någon enstaka person kan få hela ens värld att skaka, genom att bara finnas? I alla fall när ens värld skakar till på ett korrekt sätt. När glädjen tar över rädslan och tårarna som tidigare fällts av negativa anledningar, numer har övergått till glädjetårar. Är det inte bara helt rätt då? Ska jag inte vara nöjd nu?

Det är inte alltid lätt att uppskatta sitt egna värde eller perioder i livet. Ett förhållande kan självklart vara hur bra som helst. Jag menar, om jag och min pojkvän är “de som alla är avundsjuka på och snackar om”, är det inte bra där i sådana fall? Det är inte lika enkelt som det ser ut alla gånger. Visst, jag fäller glädjetårar numer och de riktigt ledsna tårarna visas sällan. Jag är en person som känner mycket, dock. Jag känner för mycket ibland kan jag tro. När jag känner mycket, gråter jag. Oavsett.

Folk upprepar ofta “du ska vara nöjd för du har en pojkvän”. Är det rätt att påstå det? En liknelse från mitt perspektiv kan vara “du ska vara nöjd för du har en platt mage”. Det är väl klart inte att en person med en platt mage är nöjd med allt i livet. Människor i vårt samhälle vet för lite, medan de tror att de vet mycket, mycket mer. Det är bara utsidan som ofta visas. Innerst inne känner du kanske inte lika många som du tror att du känner. Det är klart att människor vill visa upp det som är positivt hos dem, det är på detta vis vi vill imponera på våra medmänniskor liksom på oss själva.

Alarmet ringer och jag sträcker mig för att stänga av det. En ny morgon är kommen. Jag vänder mig till min pojkvän som inte vaknat av alarmet, ger han en godmorgonkyss trots det och springer in i badrummet för att ta mig en morgondusch. Än regnar det utomhus. Än ser jag hans profil framför mig trots att han ligger kvar i min säng och snoozar. Ett leende sätter sig på mina läppar. Leendet kom inte för att just jag har en pojkvän, det kom för att jag har kämpat mig från gammal, sorgsen kärlek till att faktiskt uppskatta den sanna kärleken. Den kärlek jag är värd. Det är skillnad.